Det finns stora delar av landet som nu inte alls liknar Storbritannien – detta är bara ett faktum. Vi kan alla se det. Vi kan alla använda våra ögon. Även om inget görs blir det värre för varje dag. Det finns hela gator fulla av människor som nästan inte kan tala engelska. De lever parallella liv, med parallella lagar. En stor andel arbetar inte, en stor andel får bidrag, en stor andel bor i sociala bostäder. Det vore naivt att ens kalla detta för multikulturalism, för det är det inte. Det finns ofta bara en kultur och en religion. Islam. I många av dessa områden finns ingen integration. Det finns ingen chans till integration. Den enda integration som förväntas är att det kvarvarande brittiska folket integreras i detta nya samhälle. Kalla det vad du vill. Kolonisation, vad som helst. Något måste göras. Och nu finns det ett politiskt parti som kommer att göra något – återställa Storbritannien. För titta på några av dessa platser för bara ett par decennier sedan. Bradford, Luton, East London, Rochdale, Birmingham, Blackburn, Leicester, Bolton. De har alla förändrats på sätt så snabbt att INGEN har gett sitt samtycke. Faktum är att vi röstade emot det om och om igen. Denna omvandling skedde där, och med födelsetalen som de är tillsammans med brutal massinvandring, kommer det att ske även på andra håll. Det händer. Med nuvarande trender är det helt enkelt oundvikligt. Jag är 68. Jag är inte orolig för min framtid. Jag är orolig för mina barns framtid, deras barns framtid. Jag är orolig för framtiden för allas barn. Britter har sett sina samhällen förändras på det mest dramatiska sättet, men när de tar upp någon oro stämplas de som rasister. Det är psykologisk krigföring. En cockney som växte upp i östra London går tillbaka till sin barndomsgata och ser palestinska flaggor på varje hus? Pubar förvandlades till halal-slaktare? Oändliga vape-butiker och utländska närbutiker? De får inte bli upprörda över det? De stämplas som rasister? Det är totalt struntprat. Folk är med rätta rasande, jag är rasande. Vi är alla rasande. Jag kommer att bli misshandlad om jag ens vågar prata om detta. Nåväl, ingen annan i parlamentet kommer att säga något om det och se vart det har lett oss. Så jag måste göra det. Jag känner att det är min plikt att göra det. Jag känner mig inte rädd. Och det borde inte du heller. Om tillräckligt många av oss går samman och drar en djup linje i sanden kan vi fixa detta. Vi kan återställa Storbritannien. Jag pratar inte längre bara om detta. Vi erbjuder nu ett svar. En demokratisk väg ut. ...